stella.

I lördags var jag och handlade tyg, vår/sommarkollektionen är så gott som klar, bara att allt ska tillverkas också. I väntan på att tygerna skulle torka (av någon anledning tyckte jag det var bäst att tvätta alla på en gång...) så pluggade jag, nu är inledningen till c-uppsatsen klar, mycket skönt!
När Jason kom hem strax efter nio insåg jag att jag hade varit igång sen klockan tio på morgonen, pluggat, ritat mönster, sytt, tvättat, hängt tvätt, sopat i sovrummet, diskat två gånger, lagat lunch och matlåda (inte samma mat). Jag var helt slut!
Söndagar är en sån där mellandag tycker jag. Gör jag inget blir jag stressad över att jag ska jobba flera dagar innan jag kan jobba hemifrån (hänger ni med?) samtidigt vill jag ibland också bara slappa, när annars ska jag vara ledig?
Jag vet, på flighten till LA ska jag vara ledig! Hur många timmar jag sammanlagt kommer att resa vill jag inte riktigt kännas vid. minst ett byte har jag också.. Kanske att jag stannar en natt i NY och vilar upp mig lite innan jag fortsätter till California!

L.A
Jag vill åka nu!!

förutom det här med död och att bli lämnad ensam har jag två rädslor, en jag drömmer mardrömmar om och en jag som tur är inte gör det.

Den senare är knivar, något jag är pinsamt rädd för. Jag hatar innerligt att skära mig och kan knappt diska våra köksknivar utan oro. hrm.

den största rädslan som jag drömmer mardrömmar om, är att åka hiss eller tbana, veta vart jag ska gå av, men helt plötsligt stannar jag på en helt annan våning/plats. Alltså, hissen bara fortsätter rakt ner tusen våningar under marken.. svårt att förklara. Nåväl, när vi var i Berlin för ett par veckor sen hade vi precis kommit in till stan och skulle åka u-bahn. Vi kommer ner på perrongen och ser vårt tåg och hoppar på, bara för att i samma sekund som dörrarna stängs, inse att tåget är helt tomt. you see, lämnar man en av huvudstationerna med en perrong full av människor, är oddsen rätt låga att tåget ska vara helt tomt. In i en tunnel åkte vi, för att sen helt plötsligt stanna. Behöver jag ena säga att jag var nära ett nervsammanbrott? Efter en stund kommer ett annat tåg, och där ser vi ett par personer och jag börjar hamra som besatt på fönsterrutan och efter lite skratt, en förklaring på tysk-engelska är vi strax på väg in mot perrongen igen. fy fan säger jag bara. dra i nödbromsen kändes liksom, lite väl...
Resten av helgen kollade jag varenda tåg vi gick in i typ tusen gånger så att det satt folk kvar. Huuuva!
u-bahn stationer i Berlin

ibland att jag bestämde mig för detta dag 1 hit och dag 15 dit...

Annars så tänker jag att jag inte ska ångra så mycket. Det är liksom väldigt svårt att göra något åt det i efterhand..
Klart jag har tagit några felsteg här och där. Efteråt tänkt att det här var verkligen inte vidare smart gjort, Stella.
Mest ångrar jag när jag är helt orolig inför saker. Worried passar bättre (även fast det betyder samma) och sen inser i efterhand att det ju gick helt prima. Som att dels komma med en flight till usa och sen bli insläppt utan problem och sen med en ANNAN flight bara några timmar senare. Jag kan få ett sånt stresshjärta och när jag sitter på flygplatsen och väntar, önskar jag att jag hade ungefär ett ton is i magen. Men icke. Istället är jag så nervig att det inte är klokt. Och sen när jag en herrans massa timmar senare står i Chicago och har just hittat Jasons mamma, eller när jag är i Atlanta och just pussat Jason hej eller som den där gången när det tog två timmar innan jag hittade Jason och hans mamma. Jamen, jag hittade dem ju. stresshjärta - onödigt.

Folk oroar sig för mycket, allra mest för det som aldrig ens hände, eller nåt sånt finns det någon klok som en gång sa (vem?) och det är sant. i alla fall när det gäller mig.

behöver jag säga att det dracks en hel del kaffe i Berlin?

Nu är jag ledig i dagarna tre(!) med noll plugg och jag tror verkligen bara att en annan student förstår vilken underbar känsla det är! (förutom att det ibland tar ett tag att fatta att man inte har något skol-måste, no time for that den här gången.)
I morgon bitti åker vi till Berlin, och häromdan när jag tänkte på själva resan och hur jag faktiskt kan ägna hela den åt att läsa min födelsedagsbok (Gavalda), titta ut genom fönstret, prata strunt med Jason, kolla efter roliga Berlin saker i min wall paper city app, lyssna på musik, men främst av allt - bara slappna av!

Hösten har varit minst sagt intensiv. Jag började ett deltidsjobb, designade min egna klädlinje (plus ALLT annat som har med eget företag att göra, från hemsida till visitkort, till hangtags...) plus pluggade min näst sista termin på uni, visserligen på 75% men ändå. Det är skola det med. Nånstans i november spillde Jason dessutom vatten över min älskade mac och så var jag utan dator fram tills den 23/12 (yes, very merry christmas). Det har således funnits väldigt lite tid till att slappa, läsa böcker och bara vara. slappna av liksom. Fram tills nu.
Visserligen är det en del frågetecken kvar för vårterminen som börjar på måndag, men det mesta är ändå rätt löst. Våren ska bli kul, innehållsrik, väldigt lik hösten, men allt är inte nytt utan snarare rätt välkänt.

Återkommer på måndag med lite Berlinbilder. Skulle det bara bli tre dagars slappande på det här hotellet där vi ska bo, skulle det vara rätt schysst det med. Vädret ser ju dessvärre inte alltför lovande ut, även om det ska bli lite varmt.



(Kaliban är från Resan till Melonia, förmodligen världens bästa barnfilm.)

typ så jag känner mig.
J messade i går och blir 13 timmar sen från JFK. Vilket  betyder missat plan från Rom och ännu ett dygn till den redan 24-timmars långa resan.

Jag vet att massa massa människor har det betydligt värre och alla känner vi väl någon som sitter nånstans och har väntat dagar och nätter utan mat och sover i tält utomhus. Till och med jag hade det betydligt värre i somras. Men jag längtar så efter Jason och vill att han kommer hem nu! Prag ensamen är liksom en helt annan stad och även om jag har tusen saker att fylla tiden med, känner jag mig mest håglös och med noll intresse.

Åkte till Globe och hittade som tur var ett par polare att hänga med, och nu har jag handlat och är hemma och lyssnar på Lily Allen svinhögt. Tonåring var det ja....

Så är det här stället ett måste! En svalkande yoghurtglass en het sommardag i New York, inte helt fel va?

pics

åker visst tillbaka till den här favvostaden i sommar, men den här gången byts snålblåst och snö ut mot strandhäng och solsken. Average high för juli ligger på 29 grader, älskar't!


J's mamma fyller 70(!!) och 4th of July ska firas, klart man måste svänga förbi!